– Borre!

När Jenny Svensson släpper selen sätter hunden Ös i väg i den riktning hennes hand visar. Målet är att hitta granbarkborrar och det dröjer inte länge förrän Ös stannar vid ett vindfälle och står blickstilla. När Jenny kommer fram kan hon snabbt konstatera att vindfället är angripet. Här finns rikligt med borrmjöl och när hon lyfter på barken med sin kniv blottläggs flera granbarkborrar och deras gångar.

Ös får sin belöning i form av en leksak och när han och Jenny lekt dragkamp en stund är det dags för nästa sök. Det visar sig att ytterligare ett vindfälle i närheten samt ett upprättstående träd också är angripna. Jenny markerar dem med orangefärgade band och knappar in positionen på sin gps.

Ös, eller Blacknecks C’Ös som han officiellt heter, är en nästan tre år gammal belgisk malinois på 35 kilo. Sommartid jobbar han och hans kompis Whisky tillsammans med Jenny Svensson ute i skogarna, företrädesvis i Mälardalen men även på andra håll i Sverige där Jenny och hennes Västeråsbaserade företag Canibus får uppdrag, av vilka en del är återkommande.



Hundarna är specialtränade för att hitta granbarkborrar och tar aldrig fel. Även om borrarna finns långt upp i träden känner hundarnas känsliga nosar av deras feromoner och markerar. Jenny har koll på hundarna via gps och när hundarna stannar och står stilla tar hon sig fram till dem för att verifiera deras fynd.

När ett område är avsökt skapar hon en rapport i datorns gps-program där angripna träds position anges på karta tillsammans med anteckning om ungefärlig dimension och antal angripna träd. Av detta skapas en länk som skogsägaren enkelt sedan öppnar i Google Maps eller Earth för hantering.
– Det började med att jag gick en årslång kurs i specialsök på Hundcampus i Hällefors tillsammans med Whisky. Först var jag inne på att utbilda honom till att söka vägglöss, men jag är i grunden en friluftsmänniska och när min instruktör föreslog att vi skulle specialisera oss på granbarkborrar gjorde vi det, berättar Jenny.

Utöver Jennys ekipage finns även ett dussintal aktiva hundekipage i södra Sverige som är specialiserade på granbarkborresök. Hundarnas träning är en sak – lika viktig är hundförarens kunskap för att kunna verifiera angreppen, angreppsstadium och märka ut dem.

För att lära sig allt om granbarkborrar har Jenny återkommande kontakt med olika forskare och med SLU. Hon läser vetenskapliga artiklar i ämnet och fortbildar sig ständigt. Företaget startade hon 2019, så säsongen 2022 är hennes tredje.

När granbarkborrarna svärmar avger de doftsignaler, feromoner. En normal granbarkborresäsong pågår mellan mitten av maj och mitten av september med en första svärmning i vecka 19 eller 20 i Mellansverige. Efter fyra till fem veckor sker en så kallad syskonsvärmning och i början av augusti sker en andra svärmning – som blir den första för de granbarkborrar som utvecklats sedan säsongens första svärmning.

Varma somrar som varar in i september kan det ske även en tredje svärmning, vilket var fallet 2018. Den snabba förökningstakten har gått hårt åt granskogarna i östra Götaland och Svealand.
– Forskare har kunnat isolera de här feromonerna, vilket gör att man kan träna hundarna på att känna igen doftsignalerna, berättar Jenny.

– En temperatur runt 20 grader, svag vind och 70–80 procents luftfuktighet är idealt väder för ett sök. Då hålls hundarnas luktorgan lagom fuktiga och det är lätt för dem att andas.

Beroende på terräng, väder och vind kan hundarna känna av feromonerna på mellan 150 och 200 meters avstånd.

Runt midjan har Jenny ett bälte med utrustning. Vatten, energifoder, myggmedel, skyddstossor för sök i terräng med vasst underlag, belöningsleksaken, ett litet första hjälpen-kit samt ett multiverktyg. Hundarna får turas om att söka – när en jobbar vilar den andra i bilen, sedan byter de. På så sätt kan Jenny och hennes hundar söka av upp till tio hektar på en timme.
– Men det är under optimala förhållanden. Fem, sex hektar på en timme är mer normalt, säger Jenny.

Att hitta cirka fem angreppsplatser på tio hektar är rätt vanligt. Med angreppsplatser menas sammanhållna grupper med angripna träd.
– Det värsta jag upplevt var tidigare i år då vi hittade 21 angreppsplatser på tre hektar. Alla var toppbrott, berättar Jenny.

Vi är tillbaka vid bilen och det är Whiskys tur att ta ett arbetspass. Whisky är 50 procent belgisk malinois och 25 procent golden retriever, med små inslag av schäfer och amstaff.
– För att bli en bra granbarkborrehund krävs det att hunden är arbetsvillig och kommunikativ så att samarbetet med föraren går smidigt. Eftersom jobbet utförs i skogen krävs viss storlek, uthållighet och styrka. Det är viktigare än ras, men hundar ur vallhundsgruppen fungerar bra, säger Jenny.

Så vad händer nu när säsongen går mot sitt slut?
– Då blir det semester för hundarnas del. De får vila och motionera lite lagom. Under vintern och våren är det dags att börja fysträna igen så att de kommer i form tills säsongen börjar. Själv jobbar jag som väktare när det inte är granbarkborresäsong, säger Jenny Svensson.

Text: Karin Strand
Foto: Jonas Bilberg