Sverige har en lång tradition av fastighetsgränser. Att veta var gränsen går är viktigt vid till exempel fastighetsköp, arv, bygglov, skörd och jakt. För att undvika tvister bör fastighetsägaren regelbundet röja och märka ut rågångar och gränsmärken, helst i samråd med närmsta grannen.

Redan i landskapslagarna på 1200-talet omtalas markeringar i naturen som skulle märka uppdelningen av brukandet inom byarna. Under de stora skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen slogs böndernas mark samman till större och mer rationella brukningsenheter. Markeringarna under dessa skiftesreformer har varit viktiga och gränserna har under århundraden markerats med rösen, råstenar och stolpar.

Men gränslinjer växer igen och rösen försvinner i mossan. Håller skogsägaren inte efter markeringar som skiljer den egna fastigheten från grannens är det inte ovanligt att det uppstår en tvist när skogen ska skördas eller marken säljas.
– När man tror sig veta var gränsen går och det sedan inte stämmer, ja, då är det lätt hänt att man blir oense med grannen, konstaterar Maria Hedqvist, fastighetschef på Holmen Skog.

För att undvika konflikter är hennes råd att man regelbundet, åtminstone vart tionde år, gärna oftare, ger sig ut i skogen för att hålla efter rågångar, märken och gränsstenar. Ta bort sly, måla träd, slå ner rör eller stolpar, häng upp en snitsel. Och då gärna i sällskap med skiftesgrannen.

– Ta också med en kopia på en aktuell förrättningskarta, säger hon. Att veta var gränsen går är ett sätt att hålla uppe värdet på fastigheten.

Att på olika sätt förtydliga gränslinjen är tillåtet. Däremot får man aldrig avsiktligt rubba eller förstöra en gränsmarkering, det hamnar under brottsbalken och är straffbart. Skulle det ändå uppstå en tvist om var gränsen går – och det händer – ska man börja med att gå till den senaste juridiska handlingen som upprättats, vilket normalt är en förrättningskarta från lantmäteriet. Därefter är det dags att ge sig ut i skogen och leta rösen och märken. Börja med att försöka hitta råstenar som markerar hörn eller ändpunkter eftersom dessa vanligen är större och tydligare.

– Det är alltid gränsmarkeringar som gäller i första hand, säger Maria Hedqvist.

Skulle man inte hitta dessa får man gå till förrättningskartan eller annan handling, och sist efter hävdade gränser, som hyggeskanter eller hur marken har brukats. Är man sedan fortfarande osäker finns bara en lösning, att begära en gränsbestämning hos Lantmäteriet.

– Tyvärr ser man ofta övervuxna gränser i skogen, även Sveriges riksgräns är eftersatt, konstaterar Maria Hedqvist. Men, som sagt, det går ganska enkelt att åtgärda.