Kulturmiljöer i Kunnådalen
Längs Hermansjön finns många äldre obebodda hemman och torp i olika skick. Här finns också rester av kvarnar och igenväxande åkrar. Längre in i Kunnådalen finns flera lämningar av huggarkojor, flottningsdammar och en gammal kvarn.
Det finns även gott om fornlämningar i form av fångstgropar, ofta placerade på åsar och sandiga partier. Fångstgropar är vanliga i norra Sverige och användes från stenåldern fram till och med 1800-talet för fångst av byten så som vildren och älg. Det största antalet fångstgropar i Kunnådalen finns vid Kroktjärnarna i söder.
Flottning
På flera platser i dalgången går det än idag att se rester från den flottning som bedrevs på Kunnån i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Följande historiska beskrivningar är hämtade ur Johan Wikströms sammanställning av ”Flottningens historia i Anundsjö” från 1989:
”Det finns uppgifter från 5 september 1851 som berättar att Bureåborgs och Önskans byamän samlats för att diskutera en utgrävning av en kanal från Kunnån för att leda vattnet till Önskansjön. Syftet med den tänkta utgrävningen var att nyttja Kunnåns vatten för översilning och därmed öka bördigheten på Önskans byamäns ägor. Bureåborgsborna tänkte sig samtidigt utnyttja den grävda kanalen till att flotta timmer till Önskansjön. Byamännen i de båda byarna var överens om grävningsarbetet som påbörjades men avbröts av någon anledning som det inte gått att få klarhet om.
Den 24 september år 1886 skedde en flottledssyn för att bygga upp Kunnån till allmän flottled. Kunnåns flottled skulle sträcka sig från en punkt tre kilometer från Låsjön via Kunnån till Hällvattnet. Under flottledssynen diskuterades anläggning av rännor, dammar och ledbommar i Kunnån. Vidare antecknades att 15 000 timmer skulle avverkas från Björnbäcks och Hermansjös kronoöverloppsmarker under åren 1887–88 och att flottledsarbetena skulle genomföras under vintern 1887. I en utredning om virkestillgången i området hade man beräknat att man från Björnbäcks och Hermansjös kronoöverloppsmarker samt Bureåborgs och Lövsjös skattehemman, vilka sammanlagt utgjorde 4 000 ha, årligen skulle kunna tillföra flottleden 7 500 timmerstockar.
Avverkningen av den sparade urskogen fortsatte några årtionden och omkring 1912 var många män från Västerfannbyn sysselsatta i huggning och körning."
Författaren Wikströms far och morbröder högg under en av dessa vintrar en tall av sådana dimensioner att ’rotstocken strandade i ån och blev kvar där för alltid’. Omkring 1915 upphörde flottningen i Kunnån.