Foto: Andreas Barth

 

Klövviltets betning orsakar störst skador på tall. Men som god tvåa kommer den lömska törskatesvampen medan en annan skadesvamp, gremmeniella, kvalar in på en tredjeplats.

Det finns två varianter av törskatesvamp, en som smittar via mellanvärdar och en annan som smittar direkt från träd till träd. Störst bekymmer utgör den värdväxlande törskaten som drabbar allt från nyetablerade föryngringar till medelålders och äldre tallar och är mycket aggressiv på ung tallskog.

Törskatesvampen tar sig in i tallen genom årsskotten, jobbar sig vidare via grenarna fram till stammen där den stryper näringstillförseln, vilket leder till att trädets krona dör. Ibland lyckas trädet bemästra svampen och det kan ta lång tid innan hela stammen snörs av och trädet tvingas ge upp.

Torgny Persson, forskare vid Skogforsk i Umeå, kallar törskaten för ett norrländskt problem som under senare år har ökat i omfattning, men som ännu är till stora delar outforskad.


– Min hypotes är att det inte är en farsot som sprider sig söderut, säger han. Däremot vet vi att tallföryngringar på granmark är känsligare för angrepp av törskate än självföryngrade eller planterade bestånd på mer normal tallmark.

Gremmeniellan är en annan skadesvamp som kan slå hårt mot tallen. Ett angrepp av gremmeniella leder till att barr och skott torkar ut och kan dö. Svampen finns alltid närvarande i barrskog och kan vid gynnsamma förhållanden angripa både plantor och medelålders träd och därmed bana väg för märgborren.

Efter flera varma vintrar och kalla, regniga somrar skedde åren 2000 till 2003 ett extremt stort utbrott av gremmeniella i Sverige. Nära en halv miljon hektar tallskog angreps varav 50 000 hektar fick avverkas. Många år senare kan vi fortfarande se att träd som överlevt återhämtar sig långsamt och har lägre tillväxthastighet än träd som inte angripits. Tallen drabbas också hårdare av gremmeniella än gran.

Till skillnad mot granbarkborrens dramatiska och närmast explosiva angrepp på skogen smyger sig skadesvamparna sakta och försiktigt fram. Det kan ta åtskilliga år innan effekterna av skadesvampar blir märkbara i skogen. Men då har de å andra sidan hunnit åsamka omfattande skador.

Enligt Urban Nilsson, professor i skogsproduktion vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), kan betesskador och svampangrepp – med törskate som klassens värsting – tillsammans minska tillväxten på tall i norra Sverige med uppemot 25 procent.

– Men då pratar vi om ett tidsspann på 100 år och med dagens skadenivå, förtydligar han. Det pågår emellertid intensiv forskning på törskate och kanske har vi en lösning inom kort.

– Och till dess, tillägger han, tror jag på större variation i skogen och gärna en större andel naturlig föryngring.

Text: Mats Wigardt