De allra flesta av oss har stått på skridskor någon gång som barn. Och även om vi till en början känner oss som Bambi på hal is så sitter skridskokunskapen i ryggmärgen, så steget till att åka långfärdsskridskor är inte särskilt långt. Det enda som egentligen skiljer långfärdsskridskoåkning från vanlig skridskoåkning är det faktum att det sker på naturis istället för spolade skridskoplaner.
– Långfärdsskridskoåkning är en fantastisk kombination av friluftsliv och naturupplevelse, tillsammans med motion på en lagom nivå. Det är också en extremt skonsam form av ”low impact-träning” utan hopp och studs, istället glider man tyst och mjukt över isarna, säger Eje Tilfors.

Men det kan löna sig att slipa på skridskoskärtekniken för att orka längre distanser, för inom långfärdsskridskoåkning är det just långa färder som gäller. Kortare turer är på 2 mil. Den mest klassiska långfärdsskridskoturen i Sverige är hela 180 km lång och sträcker sig från Örebro till Stockholm.
– Njutningen ligger lite i att vara ute i alla fall en halvdag i friska luften, och ta en kafferast med en kanelbulle på en vacker udde nånstans i solskenet. Man ska låta det ta tid, menar Eje.

"Njutningen ligger lite i att vara ute i alla fall en halvdag i friska luften, och ta en kafferast med en kanelbulle på en vacker udde nånstans i solskenet."

Den avstressande naturupplevelsen är ett av skälen till att allt fler stressade storstadsmänniskor ger sig ut på isarna på helgerna. Långfärdsskridskoåkning föddes i Sverige kring förra sekelskiftet och det är även här sporten är mest populär. Sverige, med långa vintrar och tusentals sjöar från Skåne till Torneträsk, bjuder på optimala förutsättningar för skridskoåkning.

Det var Stockholms Skridskoseglarklubb som började organisera gemensam åkning redan 1901, och än idag är SSSK den ledande organisationen inom långfärdsåkning med över 10 000 medlemmar och över 40 organiserade åkdagar per säsong. På senare år har sporten spridit sig internationellt och idag finns cirka 100 aktiva föreningar i hela världen och över 40 000 registrerade åkare.

Utöver det tillkommer alla fritidsåkare som gärna avnjuter en helgdag på isen. Sporten är extra populär i våra grannländer Norge och Finland samt i Holland, där skridskoåkning är en stor sport.

Det enda som krävs för att börja åka är egentligen ett par långfärdsskridskor. Dessa består av en sko eller pjäxa, bindning, samt skena och varierar i pris mellan 700 – 2600 kronor. Den billigaste varianten är att använda en klassisk pjäxa som även kan användas för turskidåkning. Tänk på att inte köpa för stora pjäxor eftersom man lätt får skavsår på hälen. Samtidigt krävs lite luft runt tårna så att det inte blir så kallt. Längden på själva skridskon ska vara fyra till åtta centimeter längre än pjäxan.

På senare år har kortare skridskor varit populära, liksom löshäls-skridskor med samma bindning som längdskidor som är lätta att ta av och på. Damasker som skyddar nederdelen av pjäxorna mot vatten är också bra att ha.
– Och kom ihåg att stoppa mobiltelefonen i en vattentät säck, den kan rädda ditt liv. Det är fortfarande tveksamt om man kan förlita sig helt på mobilen när man är ute, jag har alltid med mig en karta och GPS också, tipsar Eje.

"Ge dig aldrig ut på isen utan isdubbar, räddningslina och ispik. De kan utgöra skillnaden på liv och död om olyckan är framme."

Utöver detta rekommenderas ryggsäck, hjälm, knä- och armbågsskydd samt isdubbar, ispik och räddningslina.
– Ge dig aldrig ut på isen utan isdubbar, räddningslina och ispik. De kan utgöra skillnaden på liv och död om olyckan är framme. Isdubbarna ska sitta under halsen och vara försedda med visselpipa. Räddningslinan ska sitta utanpå ryggsäcken så att man kan nå den även om man plurrar. Ryggsäcken ska ha grenrem så att den kan fungera som ett flythjälpmedel om man hamnar i vattnet, förklarar Eje.

Eje råder nya åkare att söka sig till en skridskoklubb.
– Jag rekommenderar att man går med i en klubb och får en grundläggande säkerhetsutbildning. Det finns skridskoföreningar runt om i hela landet, på www.skridsko.net kan du hitta en klubb nära dig. Där får du också tillgång till aktuell information om isarna. Det är ingen farlig sport, men att man rör sig ute på naturisar gör att man ska ha en viss respekt.
Viktigast av allt ur säkerhetssynpunkt är att ha sällskap på isen.
– Långfärdsskridsko är ingen sport du bör utöva ensam – såvida du inte åker på en plogad rundbana med mycket folk i rörelse, råder Eje.

I Sverige är skridskosäsongen lång, något som bidrar till att sporten ständigt värvar nya åkare. För att få den bästa isen krävs emellertid ett växlande klimat, där kylan gör att isen lägger sig, och milda dagar att den smälter och skapar en bra isyta.

För att veta när isarna är bra krävs dagsaktuell isinformation. Minst en i sällskapet bör också ha erfarenhet och kunskap om is och isens föränderlighet.
– Undersök alltid hur tjock isen är med hjälp av ispiken och lyssna på isens klang för att avgöra tjockleken. Tjock is ger ifrån sig ett dovt ljud – tunn is låter mer klingande, säger Eje.

Text: Katarina Sjöström
Foto: Henrik Trygg och Fredrik Schlyter